Igår tänkte vi också unna oss middag på restaurang. Vi gick till en fransk restaurang, som jag för övrigt var lite skeptiskt mot eftersom man inte kunde läsa menyn. Allt stod på franska och det stod inga förklaringar om vad rätterna innehöll. Lennart beställde pepparstek, jag very, very, very, very well done beef, Martina kyckling och Molly lasagne. Restaurangbesöket kan sammanfattas med ett ord: katastrof! Min biff var blodig och jag var så trött och slö så jag orkade inte säga till. Åt istället kanterna på köttet. Höll för övrigt på att tugga ihjäl mig. Martina åt ganska bra, men klagade på att Coca Colan smakade uurk och när hon sedan fick Seven up smakade den diskmedel. Lilla tappra Molly åt sin Lasagne med en halv flaska ketchup som stod framme på bordet och som av allt att döma utifrån utgångsdatumet var gammal). Jag tog en kycklingbit av Martina och kände mig ganska mätt när kyparen kommer fram, tar min tallrik och säger att jag ska få en ny. Fem minuter senare kommer han ut med en hel portion till åt mig. Kära nå'n, jag åt så jag nästan höll på att få upp maten. Jag ber er notera min finkänslighet och det faktum att jag faktiskt inte klagade eller gnällde. Fick dock bannor över det också, maken tyckte nämligen att det är väl för sjutton självklart att man inte äter blodigt kött om man bett om well done! Fasen, aldrig kan karln vara nöjd! Jag kämpade i mig maten, blev MYCKET mätt. Som efterrätt bjöd restaurangen på en hel hög med vattenmelon, jordgubbar och plommon (ha hi hi, vi behöver ju inte direkt äta plommon), men det var gott.

Inför avresan till andra sidan den 2 juni: Vi ska nu förbereda vår avresa till andra sidan, ska packa i dag söndag. På måndag morgon kommer en bil och hämtar packningen och på tisdag morgon kl 08 kommer en bil och hämtar oss. Bilen skjutsar oss till gränsen mot Jordanien, där hämtar en annan bil oss och för oss till J-lem. Känns lite spökigt, men det ska nog gå bra. Känns nog som att det ska bli skönt att komma dit, blir lite friare och mer att göra för oss. I slutet av juni kommer Malin och Andreas samt Martinas pojkvän Linus. Vi kommer att bo alla tillsammans i vår lägenhet, vilket kommer att blir både mysigt och kräva sin struktur. Med lite hjälp och stöd i form av vägledning, planering, struktur samt konflikthantering löser sig allt, även för de mest trångbodda familjer, ha ha hi hi (förtydligande: internt skämt). 


Minnesmärke oktoberkriget


Den okände soldatens grav

Nu var det dags igen.....dags för en till sväng i Souken. Som bekant hör det till kommersen att pruta. Och jag har faktiskt läst att man ska pruta en tredjedel minst av det öppningspris som ges. Jag har dock en ny taktik: jag försöker med hälften och sedan kanske vi hamnar på en tredjedel i alla fall. Min stående regel är att aldrig betala mer än 75 procent av utgångspriset. Lennart har en annan variant; han tycker att jag är för hård och säger att vi ska låta de få våra pengar utan kamp. Man eller mus???, säger jag då! Vid vissa tillfällen kan min käre  make dock ha en poäng och det är vid de tillfällen då jag i efterhand har kommit på att jag stått och bråkat om 4 svenska kronor och på det sättet gått miste om en sak som jag verkligen ville ha. Men, men, det är lätt att dras med i detta spel, speciellt om man har lyckas en gång. Denna dag inhandlade vi en Koran och några böneband/radband. Den ekonomiska förtjänsten blev förmodligen inte så stor med tanke på försäljarens tumme (se bilden). Lennart hade stunden före läxat upp mig för att jag försökt pruta på en ask som Molly ville ha (pga mig blev det ingen ask och glada Molly blev sura Molly)och jag var därför lite offline.

           

Direkt efter att vi varit i Sednaya åkte vi vidare till Maaloula som ligger ett par mil därifrån. Denna by ligger mitt i berget och det är också en stor turistort. Anledningen till detta är att detta är en av de få platser där man fortfarande talar arameiska, dvs. det språk som Jesus talade. Vi parkerade bilen och gick från St Sergius kyrka upp till klostret St Tekla. Vägen dit var bokstavligt talat en öppning i berget, det var höga bergsväggar fulla med grottor där folk faktiskt både har bott och begravt sina döda. Vägen tillbaka till bilen från klostret till kyrkan blev en ny upplevelse. Vi praktiskt taget gick inne i byn/berget, bland trånga gångar/grottor och på sand, sten och grus. Folk vi mötte stannade och tittade på oss som om vi var tokiga. Barn ropade och vinkade, de tyckte väl vi såg för roliga ut i våra konstiga kläder. Martina och Molly var tvungna att sätta sig och vila flera gånger eftersom det var uppför, nerför och uppför igen. Lennart fotograferade byggnadskonstruktioner, som var allt annat än modern ingenjörskonst. En del ställen sprang vi förbi eftersom man trodde att taket skulle rasa när som helst.....Detta bor folk i!!!!!!! Här och där låg en sko, både kvinnoskor och skor för män. Vi skämtade och sa att skorna är kvar från en stackare som istället för brödkaveln har fått en sko i skallen av frugan.

Tekla var en kvinna som helgonförklarades av guvernören i staden, som även var hennes pappa. Det var också han som senare dömde henne till döden på grund av hennes något radikala idéer (har ingen aning vad som var radikalt med henne). Historien berättar att han först bestämde att hon skulle brännas på bål, men vid ceremonin öppnades himlen och det började ösregna. Han bestämde sig därefter att hon skulle slängas till lejonen, vilka visade högst motvilliga att sätta tänderna i henne. Fadern började förlora tålamodet och bestämde då att hon skulle halshuggas. Nu visade det sig att Tekla var en smart tjej. Hon lyckades rymma, förklädd som "gud vet vad" (uppfattade inte detta), och hon levde sedan bland annat i grottor i berget. På 1960-talet fastslog påven att denna historia var humbug och han deklarerade därmed att Tekla skulle fråntas sin helgongloria.

Det som var spännande med besöket i Maaloula var att man kom lokalbefolkningen lite närmre.  Vår promenad gjorde att vi kunde se lite mer hur folk bodde i byn, fattar dock inte hur sjutton de hittar hem med alla små och trånga gångar, grottor och trappor.  Det går mer och med upp för mig hur bra jag har det och jag tror eventuellt att jag ska inge löfte om att aldrig klaga på Lennart när han vill reparera och rusta allt själv....hoppas dock att han inte läser detta, för då har jag bitit mig själv i svansen eller sk-it i det blå skåpet (som Lennart brukar säga).

         
       

         
                    
  
Detta är byn vi gick igenom.

Den här dagen har vi besökt en by, Sednaya, som är att betraktas som en religiös turistort dit många pilgrimer åker. Sednaya är en liten kristen by där man finner jungfru Marias kloster och kyrka, som är de största av alla kyrkor som finns här.  Klostret upprättades på 500-talet. Numera drivs kyrkan av den grekisk ortodoxa kyrkan. På väggarna hänger ikoner från 400-talet. Det som lockar pilgrimer till kyrkan här är att det på ett av trappstegen in till kyrkan finns en slags avbild på jungfru Maria som sägs ha helande effekt på olika sjukdomar. När vi var där böjde sig människor ner och kysste trappsteget och en del grät en skvätt. Vad gäller klostret sägs det att det är uppbyggt på den plats där Noak planterade den första vindruveplantan efter den stora floden. Måste säga att man blir lite tagen av alla människor här och det faktum att allt känns så högtidligt, det var en häftig känsla som alla vi i familjen kände av. Till och med Molly, som inte sa många ord, vilket är ganska ovanligt.

                   

     

Här är bilden på jungfru Maria.
Om man vill bli frisk ska man alltså
pussa här på trappsteget!

Ja, då var det dags för oss få svenskar att anordna Happy Hour. Jag har fraktat 5 burkar ansjovis i packningen från Sverige (sörjer mins skor vars  plats ansjovisen tog). Till middag serverade vi grillspett med kyckling, nötkött och grönsaker, Janssons frestelse och massor med Wasa knäcke, Flora smörgåsmargarin samt potatissallad. Vi valde bort sillen för det bjöd finnarna på förra fredagen. Vi hade dock snaps till maten och vi sjöng Helan går....Till efterrätt gjorde vi rulltårta med jordgubbssylt + sprutt grädde samt jordgubbe på toppen. Dagen före besökte vi fredags souken, vilket är en liten "marknad" ovanför där vi bor. Martina hittade en Sverige tröja där som hon hade på sig på festen. Molly hittade en sådan där kinesisk lekfigur, har glömt vad den heter, tror det är "Pokémon". Det blev dock ingen affär eftersom araben och mamma Annika inte kom överens om priset. Molly gumman var bedrövad, men mamma Annika var orubblig. Svenska festen på kvällen blev lyckad.  Det kom rätt många från svenska ambassaden. Kära nå'n vad bra de har det! De har fyra fria hemresor per familj och år och då bor superfint. En familj som jag pratade med hade två små barn (pojke 4 år, pojke 5 mån) som i och för sig var födda i Sverige, men hon hade lyckats tajma förlossningarna till hemresorna, hur man nu klarar det???!!! De hade tidigare bott ett år i Turkiet, Ankara, och skulle nu bo tre år i Damaskus och de hade varit på fler ställen också.  En äldre kvinna, något förfriskad, hade arbetat i Slovenien under ett år och skulle vara i Damaskus i ett år (om jag inte minns fel). Under kvällen blev Lennart avtackad eftersom vi flyttar på tisdag. Det var en trevlig kväll. Och trots att lokalbefolkning skötte om det mesta av fram- och avdukning var man helt slut när klockan närmade sig 23 och bussen gick hem.

      

       

   
Avtackning för Lennart med tanke på att han byter jobb och flyttar till andra sidan på tisdag

Mer info om vår lägenhet: Innan vi åkte visste jag att det skulle bli tufft, kanske särskilt tufft för mig som ibland kan vara onormalt strukturerad. Jag var förberedd på att livet det närmaste halvåret skulle bli enklare och mer primitivt än det jag är van med. Dock tar den lägenheten som vi bor i kanske ändå priset! - När vi lagar mat måste vi vara noga med att tappa ur vatten lite i taget, för annars hinner inte vattnet rinna undan, det rinner då istället ut på golvet. Alla lysknappar glappa, på nätterna kan lampor tändas och släckas. Detta är ett problem eftersom vi måste ha badrumslampan tänd för att inte kackerlackan som bor där ska komma fram. Ugnen i spisen fungerar inte. Väggarna är mycket tunna mellan sovrummen och dessutom  består halva väggen av glasrutor så vi kan nästan stå och titta på barnen när de sover. Och det värsta av allt: grannarna vaknar när vi ska sova. Cirka kl 00.00 på natten startar dansen i lägenheten ovanför.  De sjunger mycket livfullt och där finns också en farbror som förmodligen inte har mer än ett ben. Varför tror jag det? Jo, utifrån det oljud han för drar jag slutsatsen att han måste ha minst en käpp som han stampar takten med. Det är kul när folk har roligt, eller hur? Lägenheten är dessutom svindyr, vi betalar 1 400 amerikanska dollar för den och då ska ni veta att vi bor billigt jämfört med andra FN-familjer här. Den andra svenska familjen betalar 1 600 dollar. Guuud, vad vi bor billigt i vårt hus i Höjersdal.

Jag undviker att gå på trottoarerna, eller rättare sagt: oftast finns det inte plats att promenera där eftersom det står bilar parkerade där. Anledningen till att jag undviker trottoarer är att alla tanter slänger ut skitvatten eller vad det nu är från balkongerna. Det är också så att det sitter luftkonditioneringsaggregat överallt på husen och dessa släpper ut vatten titt som tätt. Har man otur får man detta i skallen, vilket min käre make fick.....vi tror åtminstone att det var sådant kondensvatten............eller rättare sagt: Lennart hoppas att det var det.   

   

Idag är det ingen bra dag, i alla fall inte för Martina. Hon har åkt på en riktig magsjuka, se bilden. Jag lider verkligen med henne. Hon har varit så dålig så vi vågar inte lämna henne ensam. Hon hälsar dock till alla sina vänner att de ska hålla ut. Hennes blogginlägg kommer snart igång igen!

               
Martina före utbrottet!             Martina efter utbrottet! 

Molly vill skicka en särskild hälsning till sin klass, som hon saknar jättemycket. Hon pratar mycket om alla tjejer och killar i klassen och det som ni upplevde tillsammans innan hon åkte. Ibland blir längtan efter er stor och det trillar en och annan tår. Molly säger att hon upplever roliga saker och att hon har träffat många kamrater som hon kan leka med, bland annat två pojkar från Irland som är jättebusiga och som retas med alla tjejerna. Ha en skön skolavslutning, hoppas ni får varmt väder så ni slipper frysa i era fina klänningar/kläder.
 

Vi har också vågat oss på att äta från ett "hål i väggen", vi har intagit en måltid i form av en s.k. schvarba (vet inte hur det stavas). Det är antingen lamm- eller kycklingkött, skuret som kebab, samt grönsaker inrullat i ett tunt mjukt bröd (kommer inte ihåg vad det heter, men det är ett typiskt arabiskt bröd som alla äter här). För fyra personer betalade vi ca 50 kr. Denna snabbmat föll Martina i smaken för hon åt två. Dock såg man att försäljaren satte mig och Lennart längst ner på betygskalan för föräldraskap när hon bara fick bröd och kött och inga grönsaker eller sås. Han kunde ju inte veta att en del människor föredrar att maten ska damma och vara torr som fnöske. Han kunde heller inte veta att en del människor fungerar precis som en del vilda djur, dvs. de aktar sig för allt som har starka färger. Hur som helst blev det billigt och vi blev mätta!

Idag ska vi ut och beställa en skräddarsydd kostym åt Lennart. Han vann en sådan i fredags på lotteriet som finnarna hade. Och ikväll ska vi hem till den svenska familjen för att planera nästkommande fredag, vilken vi svenskar har ansvar för. Jag fraktade med mig fem burkar ansjovis så att vi kan göra Janssons frestelse bland annat. Jag fraktade också med mig sex tuber Kalles kaviar, men det har jag inte berättat. Den ska jag nämligen behålla för mig själv. Det var sååååååå gott att ha Kalles på mackan i går morse.

Slutligen vill jag hälsa till alla er som följer oss. Vi mår bra, under vissa stunder drabbas vi lite av hemlängtan efter nära och kära, arbetskamrater, skolkamrater. Ringde hem till min mamma häromdagen, hon är tapper och stark och vi lyckades hålla samtalet vid liv utan att gråta. Tårarna kom efteråt istället. Molly ringde till sin kompis Disa och de busade och skojade som vanligt, men efter samtalet kom tårarna även för henne. Martina ringde till sin bästis Beri, där var det skratt och gråt om vartannat. Detta är omtumlande för oss, det är många intryck och jag tror inte vi riktigt har förstått att vi kommer att vara här eller på andra sidan i ett halvår. Vi vill bara att ni ska veta att vi saknar alla jättemycket och tänker på er alla varje dag. Hälsar tusen kramar och pussar speciellt till Malin och Andreas som inte är med oss ännu. Men ni kommer snart och det ser vi fram emot. Hälsar också till Victor, coolaste killen i stan och Olle och Inga-Lill som håller ställningarna hemma. Puss och kram också till våra syskon och farmor och farfar.

Vill heller inte glömma att sända varma hälsningar till Arne och Fia samt även 08-orna Törnrosa och Mr Cat, ha en skön och grön sommar ni också!

Efter det här inlägget kommer Martina förmodligen att idiotförklara mig igen - hon är inte så mycket för skitprat. Men det är jag och jag tycker att om jag ska blotta mig genom att blogga så är det lika bra att jag gör det ordentligt. Känner att det är viktigt att alla ni där hemma ska få möjlighet att leva er in i vad jag/vi upplever...........

På natten har vi lyset tänt på toaletten! Varför? Jo, för kackerlackornas skull. Detta är lite överdrivet skrivet, för än så länge har vi bara sett fyra, två i staden, en utanför lägenhetsdörren och en på vår toalett. Det var inte jag som såg den som var på toaletten, det var min käre make..............

Vår lägenhet ligger i källarplanet av ett hus, vilket är bra för det blir inte så varmt där. Vi har också en uteplats med utemöbler. Där skulle det kunna vara mysigt att sitta och äta exempelvis frukost, men vi törs inte. Varför? Jo, för grannarna ovanför har en osedvanligt korkad rutin att varje dag göra ren sin balkong med vatten och skurborste eller sop, vilket innebär att de skrapar ut skiten/skitvattnet ner till vår uteplats. Vi riskerar därför att få en tunna vatten över oss om vi skulle sitta där och gud vet vad som är i det vattnet. En gång när Lennart satt ute, i början när han bodde här, fick han en matta över sig, ueäurkkk!.......

Återkommer ännu en gång till våra magar. De lever, bokstavligt talat, dvs. de lever som sjutton! Ingen av oss är sjuka, men jag kan lova att fortsätter det så här så är jag nere på matchvikt snart igen. Priset tar dock Lennart, som går oftare än mig. Molly har inte påverkats alls. Och jag vet inte hur jag ska beskriva situationen för Martina. Jag tror att det kanske är bäst att hon får beskriva sina vanor själv, jag vill ju inte strö salt i såren, he he! Jag kan dock klart konstatera att denna situation ännu inte har övergått till sjukvård, jag bedömer i enlighet med gällande regler att situationen är att betrakta som egenvård än så länge.

Idag har vi varit upp på Golan och fått se miljöer mm som verkligen berör. Dels har vi sett massor av beduiner som numera förflyttar sig runt för att arbeta på olika odlingar. Tidigare har de ägnat sig åt att exempelvis driva får/getter. Såg några sådana familjer också, men de var få. En del av de beduiner som vi såg hade bil (som såg ut som "hejsan"), men bodde i de typiska beduintälten. Barnen sprang runt och lekte i leran. Toaletten bestod av en egenhändigt uppstaplad mur av stenar, så man kan säga att det gällde att välja rätt sida av muren för att inte visa "underredet". Vi har också åkt igenom en stad som bar stora spår från kriget här nere. Den var helt övergiven, men alla ruiner/sönderbombade hus stod kvar med diverse kulhål. Det var helt tomt där! Här och där fanns stora bilder på presidenten som alla syrianer högaktar och hyllar på skyltar i staden, på husen, på bilarna och alltså även här, i den döda staden. Tydligen har man medvetet bevarat staden som den såg ut efter att den anfölls och övergavs, allt för att folket ska minnas och bevara sin patriotism. Vi upplevde och såg mycket annat som jag inte kan skriva om (har således heller inga bilder). Kan helt klart säga att den här dagen gav en helt ny innebörd till vad vi svenskar kallar för vardag och det som vi tar förgivet.

Vårt skrivande i bloggen är och kommer de närmaste veckorna vara något oregelbundna eftersom uppkopplingen från lägenheten inte alltid fungerar som den ska.  Ni får ha lite överseende med detta. Sitter nu på ett internet café i närheten av lägenheten och skriver.

Ett tillägg till vår lilla biltur de föregående dagarna: när man lämnar orten där man bor måste man anmäla och ansöka om tillstånd för detta. När man fått tillstånd, vilket tar ca tre veckor, är det OK att åka, men bara till de platser man har meddelat. När vi åker någonstans har alltid sällskap av säkerhetspolisen som följer efter bilen nästan överallt, så även under vår biltur. De åkte efter oss åtminstone halva vägen till Palmyra och när vi kom fram och stannade för lite frukt så stannade de också. De till och med kom fram och hälsade och presenterade sig som säkerhetspolisen. De frågade vad vi skulle göra samt när och till vilken plats vi skulle fortsätta dagen efter. De var dock bra att ha vid ett tillfälle när vi inte visste var vi skulle. Vi åkte runt, runt i en rondell, ingen av oss fattade skyltarna som på en del ställen bara stod med arabiska tecken. Vi var på väg att bli rejält stressade då Lennart upptäckte att säkerhetspolisen bakom oss åkte och blinkade med lamporna och gjorde svängar med bilen för att visa oss var vi skulle svänga av. Slutsatsen av detta är: säkerhetspolisen i Syrien vet mer om oss än vad vi själva vet, ha ha!

Denna dag checkade vi ut från hotellet och åker till The castle of the knight  eller rättare sagt Krak des Chevaliers som ligger mer i västra Syrien, nära Homs. När vi parkerade bilen hoppade en enbent och enarmad man fram och sa att han skulle vakta bilen åt oss. OK sa vi, men vi skrattade gott åt hur han skulle bära sig åt. Riddarborgen var helt OK, ganska väl bevarad för att vara från 1100-talet. Berättelsen lyder: när korstågen var "över" eller inte så populära längre var det en borg som var ointagen och det var denna. Saladin m.fl. hade alla försökt att inta den på 1100-talet utan att lyckas. Där fanns endast 400 riddare kvar i borgen, tidigare hade det funnits ca 4 000. År 1270 var det ytterligare en som försökte och han lyckade ta sig innanför yttersta muren. Historien slutade med att de kristna förhandlade till sig fri lejd och en båt som fraktade dem över medelhavet till Europa. Borgen var nu i sultanen Baibars ägo. För alla romantiker: någon prinsessa nämndes aldrig!

      

Palmyra är en stad som ligger mitt ute i öknen och kan klart jämföras med en mexikansk stad i en cowboyfilm. Det man bör göra om man tänker tanken är att byta ut alla mexikaner mot en arab med tillhörande huvudbonad. Där fanns restauranger överallt, men jag gjorde tidigt klart för Lennart att här blir inget äta av! Jag vägrar! Vi stannade dock och köpte vatten/dricka, frukt och chips och sedan stack vi vidare till utgrävningarna, hungriga... Där bokade vi oss fyra nya färdmedel, inte så snabba och inte så hetsiga, men de smälte väl in i miljön här (se bild). Alla färdmedlen hade namn, men vi glömde bort vad de hette, förutom min, som hette Bob Marley. Molly döpte sin till Svan-glitter, Lennart döpte sin till Djävulshunden och Martina vägrade döpa sin och idiotförklarade istället oss andra. Efter en två timmars tur på dessa var nästan alla nöjda, förutom Molly som hade kunnat rida hur länge som helst.  Efter ridturen hade vi kunnat göra en bra affär, en av araberna frågade hur många kameler Lennart ville ha för ett av barnen.  Lennart var på sitt skämtsamma humör och drog till med 100. Araben garvade och sa att för henne (pekandes på Martina) kan du få alla kameler i Palmyrra..... Så här efteråt är vi lite osäkra om vi gjorde rätt som avböjde....... buffén på hotellet där vi käkade var dyr och inte särskilt god, totalt 600 spänn och då var Molly gratis........ dessutom blev det sandstorm, vilket krävde solbrillor som skydd på vägen till vårt hotell.

        

Sedan jag kom hit har jag upplevt en ny värld vad gäller trafikregler. Det är enligt min uppfattning nu totalt överskattat att äga och förflytta sig med hjälp av bil. Det är dyrt -  skatt, försäkring och bensin. kostar mycket pengar! En bil tar dessutom mycket plats. Här i Syrien är det många som förflyttar sig med hjälp av moped...... jag menar då inte att EN person förflyttar sig med hjälp av moped. Nej, här är det mycket vanligt att EN moped drar förbi med pappa Syrien vid styret, mamma Syrien på pakethållaren och i hennes knä sitter lilla bebis Syrien. Detta räcker inte, för framför pappa Syrien sitter storebror och storasyster Syrien. Totalt fem personer på en moped, som dessutom inte kör särskilt sakta. Min käre make har som mest sett sju personer på en och samma moped.

Här finns också bilar, många bilar, vilka är av varierande kvalitet. Det finns ursnygga och nya bilar, men det finns också bilar som är ett hopkok av det som man kan hitta på soptippen och som blåryker som sjutton. Alla bilar har dock en sak gemensamt - de har alla bucklor i plåten! Alla kör som galningar. I rondellerna ska de bilar som är inuti rondellen lämna företräde för de som kör in i rondellen, vilket innebär att de som ska köra in kommer som ett jehu från höger eller vänster. Och det gäller att titta både till höger och vänster för här körs det om från bägge sidor. Och det tutas för fullt! Trafiken är hektisk - en av de stora vägarna här har 5 körfiler. Där åker alltid fem bilar i bredd, kryssandes mellan varandra och allt som oftast kör även bilar mitt mellan två filer så att det exempelvis allt som allt är sju bilar i bredd och som kryssar mellan varandra. Jag har lovat mig själv att aldrig köra bil här i Syrien.

090520

Idag bar det av till landet "Ingenstans". Vi hyrde bil av FN och gav oss iväg mot Palmyra för att besöka ruiner mm från romartiden, en resa på ca 25 svenska mil åt nordost. Vi gav oss iväg tidigt på morgonen för att slippa värsta trafiken, men icke. Det var fullkomligt kaos, vi skrek, blundade och gestikulerade. Fattar inte hur jag ska ta mig levande ur detta! De kör so m galningar, oavsett om de ligger i högerkörfil så kan de rätt som det är svänga vänster precis framför oss. När vi oskadda kom ut ur Damaskus försvann allt, och då menar jag allt. Där var öken och ingenting överallt. Här och där såg man ett beduinläger, men annars var det bara sand. Jämfört med detta är Damaskus en grön oas. Vid ca halva vägen avklarad stannade vi på Bagdad café 66 för att ta en kopp kaffe. Syrianerna blev som vanligt eld och lågor över Martina och Molly och satte genast igång att klä upp tjejerna i beduinkläder. Vi köpte två taveldukar med motiv från arabvärlden av dem för att tacka för oss.  

Kvällen igår gick bra, Norge höll sig på mattan. Trodde dock att de skulle spela vinnarlåten för mig, men dessvärre inte. Jag har fortfarande inte hört den och jag vet inte vem som blev utröstad i Robinson........såååå: BERÄTTA INTE!

När vi kom tillbaka till hotellet i går kväll gick Molly och Martina och lade sig och sov. Lannart ville gå ner i baren och ta en kaffe och whisky. Japp, så blev det! Ska nu försöka beskriva baren: Engelska  röda skinnmöbler, mörkröda väggar, omväxlande med tyg och rött trä, draperade gardiner. Allt detta röda gjorde att hela lokalen fick ett slags rött sken. Musiken bestod av ett två-manna-band, bestående av två välkammade Bobby Ewing herrar från Syrien och en synthesizer, (Håll i dig, Lena, här snackar vi dansband!!!!). En av karlarna sjöng Tom Jones gamla slagdänga: De Lilah (eller vad den nu heter) med ett vibrato som gjorde att jag skulle ha behövt min bettskena.
Mitt i allt detta sitter jag och det slår mig att jag är den enda kvinnan där. Eller rättare sagt, jag är den enda kvinnan där fram till klockan blir ca 23 då ett antal kvinnor väller in och sätter sig väl utspridda i lokalen (vågade för övrigt inte plocka upp kameran, så ni får tro mig på mitt ord). Jag kan informera er om att jag inte kände mig direkt kaxig när jag insåg att alla i lokalen trodde att jag var en del av det gänget som kom in, hua! Lennart tyckte detta var hutlöst roligt! Men, men, sådant brukar straffa sig och det har han fått veta nu!!!!!!!

Idag har vi ägnat eftermiddagen åt att flytta till lägenheten som vi ska bo i de närmaste två veckorna. Det blir lite "bo i kappsäck" framöver, vilket blir en liten prövning för "struktade" Annika! Detta krävde lite proviant inför kvällen.........

 

Vad är en dag i Damaskus utan manikyr?


Här är vår entré till lägenheten i Damaskus.

Antiklimax..........................såg Sveriges uppträdande och sedan somnade jag!
Och dessutom fick jag veta av en av norskorna att Norge vann.........
och dessutom ska vi äta grillat med norrmännen ikväll......på Norges nationaldag!!
Misstänker att de kommer att vara ovanligt dryga idag! Hua!

Vill också tillägga att min engelska flyter på bra, har också lärt mig några nya ord......på norska......

    

Jippiiiii, har hittat en spansk tv-kanal - kan därför åtnjuta melodifestivalen ikväll!!

Idag har vi besökt Zouk Al Hamidiyah, en slags marknad. Molly köpte en väska. Det blev inga handdukar.........Resten av tiden ägnades åt att insupa miljön, för det var mycket nytt att ta in. Även här blev vi uttittade och en man knäppte kort på Molly i en av affärerna. Har lite ångest, missar Robinson och melodifestivalen.

Packa,  packa, packa - väga, väga, väga! Vi höll på hela natten och oavsett vad Lelle säger så beror övervikten inte på mina skor. Jag plockade ur två par av Mollys skor och ett par av mina. Dessutom prioriterade jag bort alla handdukar och sängkläder. Vi måste helt enkelt köpa nya i Damaskus! I värsta fall får vi använda "kronans" gröna handdukar några dagar. Går ekonomin inte ihop kan vi ju alltid öppna skoaffär, som min käre make brukar säga. Vi är trötta, pirriga och har inte haft ro att sova på hela natten. Molly har dock slocknat på soffan framför tv:n.

Ha det bra allihopa där hemma, snart åker vi.......klockan 03.30 hämtar taxin.

 

Redan när vi gick ner för landning förstod man hur annorlunda miljön här är, det var sand, sand, sand och inget grönt. När vi steg av planet slog värmen emot oss. I ankomsthallen stod Lennart och väntade. Det var häftigt och konstigt på samma gång. Inne på flygplatsen blev vi stoppade av en man som ville ta kort på Molly, han var fascinerad av hennes blå ögon och blonda hår. Väl inne i Damaskus och även på vägen dit såg man beväpnade vakter överallt, civil eller militärpolis. Civilpolisen har ofta snygga svarta byxor och snygg skjorta med stort vapen på ryggen. Första kvällen tillbringade vi på Ismac-house, som är FN:s outstation här i Damaskus. Det var jättetrevligt och alla var så vänliga och välkomnande mot oss.