Igår tänkte vi också unna oss middag på restaurang. Vi gick till en fransk restaurang, som jag för övrigt var lite skeptiskt mot eftersom man inte kunde läsa menyn. Allt stod på franska och det stod inga förklaringar om vad rätterna innehöll. Lennart beställde pepparstek, jag very, very, very, very well done beef, Martina kyckling och Molly lasagne. Restaurangbesöket kan sammanfattas med ett ord: katastrof! Min biff var blodig och jag var så trött och slö så jag orkade inte säga till. Åt istället kanterna på köttet. Höll för övrigt på att tugga ihjäl mig. Martina åt ganska bra, men klagade på att Coca Colan smakade uurk och när hon sedan fick Seven up smakade den diskmedel. Lilla tappra Molly åt sin Lasagne med en halv flaska ketchup som stod framme på bordet och som av allt att döma utifrån utgångsdatumet var gammal). Jag tog en kycklingbit av Martina och kände mig ganska mätt när kyparen kommer fram, tar min tallrik och säger att jag ska få en ny. Fem minuter senare kommer han ut med en hel portion till åt mig. Kära nå'n, jag åt så jag nästan höll på att få upp maten. Jag ber er notera min finkänslighet och det faktum att jag faktiskt inte klagade eller gnällde. Fick dock bannor över det också, maken tyckte nämligen att det är väl för sjutton självklart att man inte äter blodigt kött om man bett om well done! Fasen, aldrig kan karln vara nöjd! Jag kämpade i mig maten, blev MYCKET mätt. Som efterrätt bjöd restaurangen på en hel hög med vattenmelon, jordgubbar och plommon (ha hi hi, vi behöver ju inte direkt äta plommon), men det var gott.

Inför avresan till andra sidan den 2 juni: Vi ska nu förbereda vår avresa till andra sidan, ska packa i dag söndag. På måndag morgon kommer en bil och hämtar packningen och på tisdag morgon kl 08 kommer en bil och hämtar oss. Bilen skjutsar oss till gränsen mot Jordanien, där hämtar en annan bil oss och för oss till J-lem. Känns lite spökigt, men det ska nog gå bra. Känns nog som att det ska bli skönt att komma dit, blir lite friare och mer att göra för oss. I slutet av juni kommer Malin och Andreas samt Martinas pojkvän Linus. Vi kommer att bo alla tillsammans i vår lägenhet, vilket kommer att blir både mysigt och kräva sin struktur. Med lite hjälp och stöd i form av vägledning, planering, struktur samt konflikthantering löser sig allt, även för de mest trångbodda familjer, ha ha hi hi (förtydligande: internt skämt). 


Minnesmärke oktoberkriget


Den okände soldatens grav