Kvällen igår gick bra, Norge höll sig på mattan. Trodde dock att de skulle spela vinnarlåten för mig, men dessvärre inte. Jag har fortfarande inte hört den och jag vet inte vem som blev utröstad i Robinson........såååå: BERÄTTA INTE!

När vi kom tillbaka till hotellet i går kväll gick Molly och Martina och lade sig och sov. Lannart ville gå ner i baren och ta en kaffe och whisky. Japp, så blev det! Ska nu försöka beskriva baren: Engelska  röda skinnmöbler, mörkröda väggar, omväxlande med tyg och rött trä, draperade gardiner. Allt detta röda gjorde att hela lokalen fick ett slags rött sken. Musiken bestod av ett två-manna-band, bestående av två välkammade Bobby Ewing herrar från Syrien och en synthesizer, (Håll i dig, Lena, här snackar vi dansband!!!!). En av karlarna sjöng Tom Jones gamla slagdänga: De Lilah (eller vad den nu heter) med ett vibrato som gjorde att jag skulle ha behövt min bettskena.
Mitt i allt detta sitter jag och det slår mig att jag är den enda kvinnan där. Eller rättare sagt, jag är den enda kvinnan där fram till klockan blir ca 23 då ett antal kvinnor väller in och sätter sig väl utspridda i lokalen (vågade för övrigt inte plocka upp kameran, så ni får tro mig på mitt ord). Jag kan informera er om att jag inte kände mig direkt kaxig när jag insåg att alla i lokalen trodde att jag var en del av det gänget som kom in, hua! Lennart tyckte detta var hutlöst roligt! Men, men, sådant brukar straffa sig och det har han fått veta nu!!!!!!!

Idag har vi ägnat eftermiddagen åt att flytta till lägenheten som vi ska bo i de närmaste två veckorna. Det blir lite "bo i kappsäck" framöver, vilket blir en liten prövning för "struktade" Annika! Detta krävde lite proviant inför kvällen.........

 

Vad är en dag i Damaskus utan manikyr?


Här är vår entré till lägenheten i Damaskus.