Jag sitter nu och tittar ut genom vardagsrumsfönstret och jag ser: gamla stan, guldkupolen och Jaffa gate. Fattar inte att vi är här nu och jag är så glad. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan? Jag tror att jag enklast förklarar det med att komma tillbaka till civilisationen. Här finns trottoarer som man faktiskt kan gå på, bilar stannar när man ska gå över vägen och man riskerar inte att bli ihjälkörd. Men det bästa av allt: här kan man gå klädd hur man vill. Och jag har inga problem med att gå ensam utan att bli visslad på, inga karlar som ropar efter oss när inte Lelle är med och framför allt inga kvinnor som knuffas och blänger.  Jag vill dock betona att det var en intressant upplevelse att leva i Damaskus och att det är viktigt att komma ihåg att de inte är så vana att se västerlänningar. Jag menar, hur skulle ni reagera om ni mötte en gnu mitt i Gävle? Ni skulle glo också, även fast ni sett dem på tv flera gånger. En del syrier, även om de inte är så många, är mer vana än andra att se västerlänningar. Problemet var dock att man inte alltid visste var de människorna höll hus i denna 15 miljonersstad (Christina, man tror faktiskt att det är upp emot 15 miljoner invånare i Damaskus, 8 miljoner är den officiella siffran.  Fantastiskt, va?).

Vi bor nu i den lägenhet som vi den 12 juni ska ta över efter en svensk familj som ska åka hem. Nästa vecka kommer jag och barnen att få bo på hotell i stan i väntan på detta. Lennart ska jobba och kommer förmodligen att bli borta några nätter eftersom hans nya tjänst medför att han måste besöka UN-personal i diverse länder i området. Jag tror nog att jag och barnen överlever fem nätter på hotell (med pool), Jag måste ändå medge att det börjar bli jobbigt med att leva i kappsäck. Jag längtar tills vi får slå oss till ro i lägenheten, åka till Ikea och köpa lite pynt och göra hemtrevligt tills Malin, Andreas och Linus kommer (och alla andra som kommer, ha hi hi!)

Vill passa på att säga att jag längtar efter alla er där hemma, mamma, syrran, svägerskan Åsa och broder Torbjörn, farmor, alla arbetskamrater inklusive LOC, LH och CO (hii hi), Anita N (har inte sprungit en meter, men jag väntar på vågen = den som man står på, som kommer med packningen, förväntar mig att den visar bra resultat ändå) och många många fler. Och tack alla ni som följer oss via nätet. Det är så roligt!

Vi hälsar också återigen till de håriga Stockholmarna Törnrosa och surkatten Mr Cat (som för övrigt turistar i Gävle i helgen), som vi saknar jättemycket. Molly sänder också en hälsning till Kajsa, Arne och Fia och alla sina kompisar i skolan och även sin kusin Rebecka med stort R, som Molly pratar om oavbrutet.