Eftermiddagen har jag ägnat åt att baka tekakor och kanelbullar. Problemet är att vi har så liten frys så jag kan bara baka halv sats och dessutom har vi en störd el-ugn så det gäller att vara med, annars blir det kolbullar!
Nu är klockan 19.30 och Lenny har fortfarande inte kommit hem. Han jobbar hårt, tidiga mornar och sena kvällar. Här existerar inte övertid, jobbet ska göras och det med basta! En del veckor är det pick-ups på flygplatsen, vilket innebär 12  dagars arbete innan ledig helg. Så när ledig helg kommer försöker vi åka till stranden, eftersom det är den största avkopplingen. Precis som hemma tjänar man också in ledighet, vilket han försöker planera in så vi hinner resa lite också när vi ändå är här.

För min del ter ju sig dagarna lite annorlunda. Det arbete som jag gör sker ju i huvudsak i hemmet eller med barnen, för både stora och små har ju sina behov. Resten av tiden, jag klagar inte, ägnar jag till stor del åt det sociala. För att inte bli galen gäller det att bygga upp ett socialt nätverk och se till att ha saker att göra oavsett om det är städning, matlagning, träning, studier eller att dansa magdans :D. Jag ångrar inte att jag åkte och jag känner att det var värt att tappa både pensionspoäng och lön under tiden jag befinner mig här. Men som sagt, nog ska det bli trevligt att få lite lön när man börjar jobba igen.

Ringde också till mitt jobb idag och pratade med min vän Maud. Samtalet gick bra, men sedan var det lite jobbigt. Drabbades helt plötsligt av hemlängtan till Maud m.fl, Anita, mamma, jobb, vänner och Malin. Tårarna strömmade och det tog ett tag innan jag kunde fortsätta att smöra och kanela vetedegen (tog för övrigt och åt upp ändarna på rullarna - rapar ff).
Som sagt; nu sitter jag här och väntar på maken, som aldrig kommer! Klockan tickar och vi ska åka och handla mat också, vilket brukar ta minst två timmar tack vare diverse mänskliga hinder i kassorna på affären :(.............