Förutom att jag hann med mycket vad gäller mina studier i går så var det en sorglig dag. Vi upptäckte att Molly har det lite jobbigt i skolan med kamrater och vissa lärare. Hon har sagt saker lite då och då och igår lade vi ihop två och två och pratade med henne. Det visade sig att hon, när inte hennes kompis från Irland är i skolan, ofta är ensam och att en del barn är elaka. Kan väl säga så här att det är ett allmänt känt faktum att FN inte är direkt populära i detta land, vilket även förs över till barnen. Martina är kompis med en tjej från samma skola som Molly och hon säger att FN barnen på skolan INTE är populära och att de ofta hamnar utanför gemenskapen. Ni ska veta att det skär i hjärtat på en när ens barn står i köket och är ledsen för att hon suttit och ätit sin lunch samtidigt som några pojkar står och slänger mat på henne.

Jag har nu skrivit ett mejl till hennes head teacher, (hon vill att man ska skriva mejl istället för att ringa) och jag har också lagt en lapp med mitt mobilnummer i Mollys väska. På så sätt kan hon, om hon vill, ringa efter oss från skolan. Och idag har hon åkt till skolan och hon var som vanligt sitt glada jag. Hon sa att det kändes bra att hon hade mitt telefonnummer och att hon hädanefter skulle säga till någon vuxen på skolan om det blev problem. Vi får se hur det går idag, om det inte går bra åker vi dit i morgon och pratar med dem. Detta kommer jag aldrig att acceptera, då måste de ställa in en till bänk åt mig i klassrummet och då duger det inte att säga att jag inte får vara där som de gjorde första dagen. För då kommer hornen att växa ut i pannan på mig..........


Molly, Molly, we love you!


Gounge!


Pussgurka!